Kriminellt bra musik i ny form...

Nej, jag kunde inte låta bli att sätta rubriken här ovan - tro mig: det fanns betydligt fler att välja mellan!

För efter nästan två timmar i sällskap med 14,500 andra på ett utsålt Globen i Stockholm (tillika Europapremiär för turnén) har i alla fall inte undertecknad någon anledning att ropa på polis för att ha blivit bestulen på minnen eller rånad på en upplevelse.

Istället lämnar jag den vita bollen söder om Gullmarsplan och går på den fullmåne som lyser där uppe därför att The Police valde att i-n-t-e slå vakt om sitt ursprung.

När The Police senast spelade i Sverige i oktober 1983 var trion världens just då tveklöst största popband.

Men efter blott fem studioplattor ville sångaren, basisten och bandets centralfigur Sting göra något helt annat. Framför allt ville han återknyta med sitt jazziga förflutna.

På de kommande solokonserterna fick därför The Police unika hybrid av new wave-aktig popreaggae anta helt andra skepnader.

En och annan samlingsplatta har sedan dess kommit men frågorna om en återförening har genom åren ställts allt mer sällan eftersom just Sting varit så avogt inställd.

Anda tills han en dag hösten förra året vaknade upp och insåg att bandet skulle göra en större världsturné.

Förklaringen ligger inte i något akut behov av mer pengar (en är stenrik, två är välbärgade). Svaret finns snarare i den bok som bland annat fanns till försäljning i Globens alla merchandisebås: ''One train later''.

Gitarristen Andy Summers självbiografi täcker hans långa vandring på jordklotet och då bland annat åren med The Police. Den bild han tecknar är brutalt uppriktig och får i alla fall inte Sting att framstå i en bättre dager.

Spänningarna inom gruppen med alla uppblåsta egon i kombination med bristande samsyn på hur låtarna egentligen skulle spelas in och därefter framföras live var egentligen det som gjorde att bandet sprack.

Det är inte ens fel när två eller i det här fallet tre träter. Men när människor kommit en bit upp i åren börjar just eftermälet - hur människor kommer att minnas något - att bli allt viktigare.

Jag hade förmånen att få se The Police live två gånger när det första gången begav sig. Redan i första låten 'Message In A Bottle' blir jag varse skillnaden så här bortåt 25 år senare. Grunderna för låten finns kvar liksom texten. Allt för att publiken, där 90 procent säkert var födda mellan 1962 och 1968, inte ska vara helt vilse.

Men sättet som de framför setet i övrigt på är ändå ofta annorlunda (exempelvis 'Every Breath You Take'), ibland udda (som i 'Driven To Tears' och 'Walking In Your Footsteps') och då och då helt nytt (en magisk 'Wrapped Around Your Finger').

Publiken spetsar därför kollektivt sina öron allt mer då det sakta men säkert går upp för alla att The Police faktiskt inte har kommit hit för att göra en rak nostalgitripp i bemärkelsen spela kopior - de gör snarare tolkningar av sina egna låtar.

Och i det här nygamla och mot slutet av konserten bejublade kollektivet är det inte Andys sfäriska gitarrslingor eller Stings egensinniga sångstil och ''fria'' basspel man kommer ihåg utan trummisen Stewart Copeland.

Helt plötsligt framträder en i alla bemärkelser fantastisk slagverkare som precis hela tiden driver låtarna och därmed de övriga två framåt.

Då lyfter också The Police. Det brukar bli så när musiken står i det främsta rummet och allt det andra - som egentligen är helt onödigt - hamnar längre bak.

Och möjligen sätter därmed The Police (liksom tidigare i år även Heaven & Hell) trenden för hur kommande andra återföreningar inte bara bör utan ska göras.

(c) Hallandsposten by Tony Balogh