Värdig men utdragen resa...

''Det här är som 1983. Fast då var nog inte de flesta av er ens födda''. Nog smickrar Sting sig själv lite väl mycket när han hälsar publiken välkommen till The Polices återföreningsturné. Visst för att den 56-årige Tin Tin-friserade sångaren ser imponerande välbehållen ut i sina åtsmitande kläder och att han dansar på högtalarna som om det fortfarande vore 1980-tal. Men det är knappast kids som i Globen tar emot The ?Polices peroxidblekta baktaktspop med öppna armar och en rörande hängivenhet.

Det är drygt tjugofem år sedan Sting, Andy Summers och Stewart Copeland stod på toppen av sin karriär och samtidigt passade på att gå skilda vägar. Efter upplösningen har Sting sagt att en återförening av The Police skulle vara ett bevis på att han blivit sinnessjuk. Summers har i sin tur liknat gruppen vid ett öppet sår. Men lagom till trettioårsjubileet av trions bildande verkar vinden ha vänt.

Kanske är det den blygsamma summan på hundra miljoner brittiska pund, för en tio månader lång världsturné, som fungerat som plåster på bandsåret. I intervjuer har The Police-medlemmarna i alla fall flitigt pratat om behovet av ett läkande.

Inför återföreningsturnén laddade den brittisk-amerikanska trion genom att tillsammans praktisera pilates och ashtangayoga i Stings villa i Toscana. I en tidningsintervju avslöjade Copeland att det, i ett försök att få The Police anno 2007 att bli en mer funktionell version av sitt forna jag, även förekommit en hel del gruppkramar. Och med den bakgrunden är det inte helt osannolikt att misstänka att gruppen tagit hjälp av en feng shui-expert för att bestämma scenografi och medlemmarnas position i förhållande till varandra.

Samspelet och energibalansen mellan de tre fungerar utan problem och de ser faktiskt ganska harmoniska ut ihop. Sting är på bushumör och smyger sig på Andy Summers medan denne spelar sitt gitarrsolo i So lonely. Vid trummorna sitter Stewart Copeland med ett vitt pannband och avverkar trumstockar på löpande band.

Det senaste som gruppen gett ut i musikväg är en dubbel samlingsskiva och The Police på återföreningsturné är med andra ord ett band på greatest hits-resa. Inga nya låtar behöver inkvoteras och om det nu bara hade varit så väl att Sting hade gått med på sina poliskollegors önskemål om att behålla låtarna i dess ursprungliga form.

Den sjungande basisten insisterade istället på att de gamla örhängena skulle få uppdaterade tolkningar. I det begreppet ingick dessvärre att han - med stängda ögon - skulle få göra om Roxanne till seg schamanrock. En synnerligen otacksam behandling av den singel som var med och startade bandets karriär.

Lyckligtvis får den reggaesläpiga 'Walking On The Moon' vara precis så som den är och i 'Wrapped Around Your Finger' skjuts en hel percussion-buffé upp till Copeland. När Sting i 'Walking In Your Footsteps' tar fram en panflöjt och gör apläten är några hoppande delfiner det enda som saknas för en komplett new age-rockupp?levelse.

Det är en värdig återförening. om än en på tok för utstretchad sådan, av The Police som äger rum. Nog för att det är tjugofem års frånvaro som ska tas igen men är verkligen alla dessa långtråkiga passager och solosträckor nödvändiga?

När trion på slutet tar varandra i hand och bockar strålar medlemmarna av något som skulle kunna vara mersmak. även om Sting, i 'Can't Stand Losing You', betonar textraden ''I guess this is our last goodbye'' så bli inte förvånade om detta inte alls är något bokslut utan istället början på ett nytt kapitel.

(c) Svenska Dagbladet by Kristen Lundell

---

Magnifik återförening...

''The Police Reunion Tour'' är kanon. Alldeles innan Stewart Copeland, trummor och slagverk, Andy Summers, gitarr och Gordon Sumner, alias Sting, bas och sång, kommer ut på scenen inför ett fullsatt Globen, hör vi genom högtalarna Bob Marley i 'Stand Up For Your Rights'.

När klockan är 20.47 står de tre som bildade The Police för 30 år sedan på scenen och de inleder med 'Message In A Bottle' och 'Synchronicity II' och det låter bättre än någonsin.

Stings röst är fylligare, Summers gitarrspel mästerligt och alldeles på pricken tillräckligt för att Copelands magnifika trumspel ska få växa. Det är en magnifik konsert vi får oss till livs. Inget av nostalgi. Här är nya arr av skickliga musiker och en låtkatalog som skulle ha kunnat räcka dubbelt så länge som de knappa två timmar vi får njuta.

''The Police Reunion Tour'' har denna kväll Europapremiär och vi får höra dryga 20-talet av deras låtar från slutet av 1970- och början av 80-talet.

Vi får vara med om ett ensemblespel som är fullödigt. Soloutrymme ges som vore vi på jazzklubb. Allsång och många stående klappande och jublande. På scenen en spelglädje som avslutas i ett rörande tack när de tre håller varandras händer och tackar för sig.

Turnén startade i Nordamerika i våras och efter en sommarpaus blir det ett tjugofemtal konserter i Europa och det hela avslutas i Australien i början av februari efter ännu en vända i Nordamerika, Mexiko och Sydamerika. Vi får hoppas att ett resultat av turnén blir ett knippe nya låtar. Svårligen kan vi tänka oss att de tre inte utnyttjar tillfället att komponera nytt material mellan spelningarna.

Om jag minns rätt såg låtlistan ut så här och de fem sista var extranummer. När det svängde som bäst i andra halvan av konserten hann jag inte riktigt med att anteckna: Message In A Bottle / Synchronicity II / Don't Stand So Close To Me / Voices Inside My Head / When the World Is Running Down / Spirits In The Material World / Driven To Tears / Walking On The Moon / Truth Hits Everybody / Every Little Thing She Does Is Magic/Wrapped Around Your Finger / The Bed's Too Big Without You / Murder By Numbers / De Do Do Do, De Da Da Da / Invisible Sun / Walking In Your Footsteps / Can't Stand Losing You / Roxanne / King Of Pain /So Lonely / Every Breath You Take / Next To You.

(c) Gefle Dagblad by Bengt Söderhäll