Inget riktigt lyft när Sting och Paul Simon musicerar ihop...

Paul Simon är 72 år, Sting tio år yngre, båda hör till den yppersta musikeliten och någon gång kom idén upp att de borde spela ihop. Det är möjligt att det var en bra idé, men den är i så fall inte helt väl genomförd.

Med turnén "On stage together" reser de jorden runt med 30 låtar från en backkatalog av hits. Den prosaiska turnétiteln anger tonen. Samma mellansnack och samma låtordning, förmodligen samma solon varje kväll. Och det är många solon. Sextonmannabandet bestående av musiker från deras respektive turnéband är rasande skickliga och får mycket plats, och det stör inte alls.

Men det är tråkigt att det hörs att Sting och Simon tröttnat på några av sina mest älskade sånger och därför låter de insprängda solona på piano, gitarr, tuba, elfiol – vad finns inte här – bära dem istället.

Med detta sagt: ingenting är dåligt hantverksmässigt sett. Stings "Brand new day" öppnar konserten, följd av Paul Simons "Boy in the bubble" och en oinspirerad "Fields of gold" med Simon på leadsång. Efter dessa inledande gemensamma nummer går Simon av scenen och Stings år i The Police representeras av "So lonely" och "When the world is running down" i hårda, tajta versioner. I "Driven to tears" spelar violinisten taglet av stråken medan Sting står stadig och nöjd med basen på magen.

När Paul Simon tar över scenen lättas allting upp. "50 ways to leave your lover" har delikat slagverksspel och någonting rörande kommer fram. Simon står i en rikare musikkultur än Sting med amerikanska hymner, cajun-rotad zydeco, sydafrikansk körtradition – allt detta finlir i världen som han har upptäckt och tagit till sig. I "Dazzling blue" glittrar både darbuka, en sorts arabisk trumma, och gatam, en indisk dito.

Konsertens glöd finns i de här mindre kända låtarna. Paul Simons glädje ligger i att spela med musikerna och han rör sig som fisken i vattnet i roots och folkmusik. Stings bästa nummer är också de mer suggestiva "Hounds of Winter" och "The end of the game", när körsångerskan Jo Lawry träder fram med en imponerande säker och stark röst som man inte hört på ett bra tag i popvärlden.

Just när jag funderar över hur många i publiken som kommit för att höra "Sounds of silence" börjar de båda legendariska artisterna sjunga "The Boxer". Det är som i Göran Palms dikt om Louvren – jaha, där är "The Boxer". Där står Paul Simon. Men det lyfter inte.

"Me and Julio down by the schoolyard" lyfter inte. "You can call me Al" lyfter inte. Konserten lyfter inte. Kanske är det för många fixerade fraser som alla vet hur de låter på skiva: visslingen i Julio, saxofonen i "Englishman in New York". De kära slagdängorna från tiden med Simon & Garfunkel kunde ha varit någon annans, Paul Simon gör dem med en axelryckning och när Sting gör "America", den enkla visa som Simon i sin krafts dagar sjöng in så naturligt och fint, till en högstämd deklamation känns det som ett helgerån.

Benny Andersson har svarat så klokt på den återkommande frågan om inte Abba ska spela igen att folk tror att det skulle bli så fantastiskt, men det skulle nog inte bli så fantastiskt som folk tror. Man stiger aldrig ner i samma flod två gånger.

I linje med det hade man kanske kunnat förvänta sig att Paul Simon och Sting skulle ha skrivit något nytt, att de sjöng jazzstandards eller något från Stings repertoar med renässanstonsättaren John Dowland, kort sagt överraskade på något sätt. Men kvällen avslutas med extranumren "Cecilia", "Every breath you take" och "Bridge over troubled water" i tät följd. Ett sådant publikfrieri är lite för trött från två högst vitala musiker.

(c) Svenska Dagbladet by Sofia Lilly Jönsson