Superstjärnan Sting är lika tajt som träig...

Rösten är intakt, oförmågan att känslomässigt knyta an likaså. Superstjärnan Sting är lika tajt som han är träig.

Det är en sjuttioettårig superstar som med ett nöjt leende kommer ut på scen. Sting känns yngre, då inte bara för att stjärnans båltajta urtvättade tröja sitter perfekt. Rösten har nämligen inte heller nämnvärt påverkats av tidens tand. Redan i inledande ”Message in a bottle” bjuder han ändå med ett uppfordrande finger in oss på kör. Något alternativ till att sjunga med finns inte.

När Sting tilldelades Polarpriset för några år sedan, stod i motiveringen att han lagt ankar i fler musikaliska hamnar än de flesta andra artister. Man ser framför sig en enorm lyxyacht med flertalet uppassare. Men visst, han har nu förtjänstfullt verkat i musikens tjänst i ett halvt sekel. Att tonsätta 1500-talsdikter med luta eller att ge sig i kast med fusionjazz, pop, reggae, Raï eller nu senast elektronisk dansmusik med årets Swedish House Mafia-samarbete ”Redlight”: inget är för svårt för mannen som beskrivits som en av vår tids mest älskade och hatade stjärnor.

Bandet under turnén (som anspråkslöst kallas ”My songs”) är tajt och förstås musikaliskt skickligt. Sting själv står i mitten av scen alternativt halvsitter på en barstol och småmyser över allt vi får ta del av. Kraften i många av hitsen kan ingen ta ifrån honom. Men det finns även nytt som ska luftas. Han berättar att vissel-introt till ”Its must be love” kom till honom när han stod och diskade. Ungefär lika spännande låter den. Och lika nya ”For her love” måste han ha spelat in många gånger om i karriären under andra namn.

Kvällen pendlar fram och tillbaka, mellan lättsmält ljudgröt och låtar man inte kan värja sig från. För varje fin ”Fragile” finns en såsig ”Brand New Day”. För varje odiskutabel The Police-klassiker får vi en sönderwailad ”Whenever I say your name”.

Och så vidare.

Globens medelålder verkar i kväll vara lite för hög för att känna igen Juice Wrlds megahit ”Lucid dreams” som snyggt smälter in i originalet ”Shape of my heart”, en höjdpunkt. Responsen blir inte oväntat en annan när han senare tolkar Bob Marley.

En kväll med Sting blir aldrig dålig, inte heller så värst intressant. Trots många mjuka ballader uppstår ingen riktig sårbarhet i musiken. Ett lysande undantag är under ”What could have been” då scener från hyllade serien ”Arcane” projiceras bakom basistens bas. Kanske för att det då uppstår känslor på riktigt som går att ta på, låt vara att de är animerade.

Efter knappt hundra minuter ställer han sig upp från barstolen och lyfter armarna till publikens jubel. På den åtsittande tröjan syns inte tillstymmelse till svett.

Som att han inte riktigt ansträngt sig.

(c) Expressen by Anders Dahlbom