Sting pendlar mellan bara duktig och bra..

Stings musik bär – på gott och ont – ett evigt basfodral på ryggen. De som orkar köa tillräcklig länge för att komma in på Grönan fångar honom i hans mest publikfriande form.

Killinggängets tv-serie ”Percy tårar” 1996: studiomusikern ”Backa-Olle” (Henrik Schyffert) släntrar in i en musikaffär på Söder. Han och jeansvästen bakom disken interntuggar om pedaler och gigrelaterade baksmällor.

Sting har länge varit en artist som, i synnerhet musikjournalister, rynkat pannan åt. Musiker har däremot omfamnat honom. Inte så konstigt. Även om Gordon Sumner är känd som ex-basist och sångare i new wave-bandet The Police och för sin framgångsrika solokarriär är han med sitt ursprung som jazzmusiker mer än någonting annat musikant.

På senare år har Sting ägnat sig åt nautisk skeppsbyggarmusikal och Shaggy-samarbeten. Till Gröna Lund kommer han med ”My songs”, ett album där han för andra gången i karriären spelar in covers på egna hits.

Grönan är fylld till sista kvadratmetern. Många får moloket ta halvtomma färjor tillbaka mot Slussen. In kliver den gänglige i tajt t-shirt som avslöjar en 67-åring i god form. Han kastar sin gälla, omisskännliga röst ut i den ljumma junikvällen. Det är artonde konserten i Stockholm sedan 1979.

– Jag får inte ihop matten, jag var inte ens född då, säger Sting.

Med sig har han ett brokigt band, inte olikt skolaulans glatt rockande – lyssna bara på den yviga tagningen av ”Roxanne”.

Det här är Sting, den allsångsuppmuntrande. Den ena baktaktsfavoriten avlöser den andra: ”Message in a bottle”. ”Englishman in New York”. ”Walking on the moon” (i vilken Bob Marleys ”Get up stand up” sprängs in). En kontrast till den Sting som stundtals sitter i en barkbåt i bäcken och spelar luta – naken.

Jag har vanligtvis inga problem med duktig musik. Men konserten är stundtals ett kraftpaket av studiomusiker. Om ”Backa-Olle” tråcklat sig hela vägen längst fram skulle han han garanterat varit nöjd.

Kvällen når i stället sina höjdpunkter när bandet sänker förstärkarna till 7. En ömsint dynamisk ”Fields of gold” – med fiskmåsarna surfande framför scenen som direktimporterade från en brittisk kuststad – är kanske det främsta exemplet. Svartsjukedramat ”Every breath you take” förtjänar också ett omnämnande. Det är kronjuvelen i engelsmannens trots allt sensibla låtskatt.

(c) Aftonbladet by Per Magnusson