Sting-klassiker växer med orkestern...

Den i somras utgivna cd-n 'Symphonicities' visade att de gamla Sting- och Policelåtarna mycket väl höll för att förstoras upp till symfoniska proportioner. Vissa av dem, som Roxanne och Every little breath you take, växte till och med i sina nya kostymer och blottade nya ohörda dimensioner.

Det fungerar även när Sting ställer sig på Globenscenen framför The Royal Philharmonic Concert Orchestra; de nya arrangemangen och den likaledes nya ljudbilden blåser effektivt bort dammet från de rejält uttjatade Stinglåtarna och gör den långa konserten oupphörligt underhållande.

Samtidigt är det omöjligt att inte känna en besvikelse över att den subtila laddning som präglade studioinspelningarna ersatts av ett svulstigare och mer okänsligt sceniskt utspel från alla inblandade. Det är antagligen nödvändigt för att nå ut på stora arenor som Globen men likafullt beklagligt.

Med två slagverkare, basist och gitarrist, som komplement till den fullbesatta symfonikorkestern, blir det rytmiska elementet accentuerat vilket gör att många av låtarna forceras fram. Det till och med syns i dirigenten Steven Mercurios yviga dirigerande; jag har sällan sett en dirigent hoppa och skutta och fladdra med armarna så mycket som Mercurio.

Förstärkningen av ljudet, vilket är nödvändigt i en lokal av Globens storlek, gör också att den fullödiga klangen av en symfoniorkester går förlorad. Värmen och bredden ersätts av ett spetsigare och kallare ljud. Med tanke på att Globen inte är fullsatt hade ett framträdande i, säg Konserthuset eller Cirkus, kunnat ge en helt annan upplevelse.

Trots invändningar är det, som sagt, en lyckad uppdatering av Stings attraktiva låtkatalog. Sångaren har en avspänd framtoning och skapar intimitet mellan sångerna med lättsamma introduktioner till det mesta som framförs. Innan konserten avslutas med a capella-sång har Sting till och med spelat lite på en theremin, ett uråldrigt spejsat elektroniskt instrument. Bara en sådan sak.

(c) Svenska Dagbladet by Dan Backman