Sting visar prov på dåligt omdöme
Det finns ett talessätt om dem med dåligt ölsinne om att där spriten går in går omdömet ut. Tusan vet om det inte gäller rockmiljonärer också. Med pengar.
Sting kan, som de flesta vet, tapetsera väggarna med tusenlappar. Flera gånger om varje dag i flera år. Och under sin konsert inför välfyllda läktare i Scandinavium visar han prov på dåligt omdöme och dåliga beslut. De senaste plattornas utforskning av världsmusik och jazzig funk-mumbojumbo är tämligen värdelös även live. Men främst handlar det dåliga omdömet inte i första hand honom själv och hans låtar utan om hans band.
Under stora delar av den 1.45 långa spelningen är det roliga timmen på musikhögskolan och naturligtvis är alla inblandade ruggigt skickliga på att hantera sina instrument. Något de inte minst visar under ett långt parti av solos där pianosolot är något i hästväg. Det köper jag rakt av, en låt där musikerna får visa sig på styva linan är helt okej. Särskilt som låten i sig är så meningslös att den inte förlorar något på det.
Värre blir det när dessa högt skolade musiker ska spela på samma sätt hela tiden. En riktigt bra musiker blir aldrig tillräckligt bra om han inte kan nyansera sig. Ta trummisen till exempel. En stenhårt piskande taktmaskin, helt befriad från känsla. Att höra honom försöka sig på baktakt i finfina 'Englishman in New York' och stelt intill lobotomering banka sig igenom verserna på normalt grymt känsliga Every breath you take är ren och skär öronterror.
Det var bara ett exempel i mängden, jag skulle kunna plocka fram många fler men nöjer mig med att konstatera att genom att anlita dessa nissar gör Sting sig en otjänst.
Själv är han nämligen, som vanligt, bra. Sjunger perfekt hela kvällen igenom och har med små medel utmärkt hand med publiken som efter trekvart vaknar till ordentligt.
Dessutom gör han de låtar bandet inte behagar spela sönder bitvis alldeles superbt. Mittpartiet med 'Fragile' och 'Fields of Gold' är stillsam och fin, 'Every Little Thing She Does Is Magic' lyfter och hade det inte varit för att han mot slutet fullkomligt slaktar 'Roxanne' i en såsig och funkrockig version hade nog trean suttit där.
(c) Göteborg Post by Daniel Claeson
Det finns ett talessätt om dem med dåligt ölsinne om att där spriten går in går omdömet ut. Tusan vet om det inte gäller rockmiljonärer också. Med pengar.
Sting kan, som de flesta vet, tapetsera väggarna med tusenlappar. Flera gånger om varje dag i flera år. Och under sin konsert inför välfyllda läktare i Scandinavium visar han prov på dåligt omdöme och dåliga beslut. De senaste plattornas utforskning av världsmusik och jazzig funk-mumbojumbo är tämligen värdelös även live. Men främst handlar det dåliga omdömet inte i första hand honom själv och hans låtar utan om hans band.
Under stora delar av den 1.45 långa spelningen är det roliga timmen på musikhögskolan och naturligtvis är alla inblandade ruggigt skickliga på att hantera sina instrument. Något de inte minst visar under ett långt parti av solos där pianosolot är något i hästväg. Det köper jag rakt av, en låt där musikerna får visa sig på styva linan är helt okej. Särskilt som låten i sig är så meningslös att den inte förlorar något på det.
Värre blir det när dessa högt skolade musiker ska spela på samma sätt hela tiden. En riktigt bra musiker blir aldrig tillräckligt bra om han inte kan nyansera sig. Ta trummisen till exempel. En stenhårt piskande taktmaskin, helt befriad från känsla. Att höra honom försöka sig på baktakt i finfina 'Englishman in New York' och stelt intill lobotomering banka sig igenom verserna på normalt grymt känsliga Every breath you take är ren och skär öronterror.
Det var bara ett exempel i mängden, jag skulle kunna plocka fram många fler men nöjer mig med att konstatera att genom att anlita dessa nissar gör Sting sig en otjänst.
Själv är han nämligen, som vanligt, bra. Sjunger perfekt hela kvällen igenom och har med små medel utmärkt hand med publiken som efter trekvart vaknar till ordentligt.
Dessutom gör han de låtar bandet inte behagar spela sönder bitvis alldeles superbt. Mittpartiet med 'Fragile' och 'Fields of Gold' är stillsam och fin, 'Every Little Thing She Does Is Magic' lyfter och hade det inte varit för att han mot slutet fullkomligt slaktar 'Roxanne' i en såsig och funkrockig version hade nog trean suttit där.
(c) Göteborg Post by Daniel Claeson
October 30, 2004
SET LIST
PHOTOS
